Landshövdingehus

Arkitektur

Typiska Göteborgshus

Få hustyper har blivit så synonyma med en stads bebyggelse som landshövdingehusen för Göteborg. Själva idén till att bygga hus med en våning i sten och två i trä föddes under ett 1800-tal som var präglat av svår bostadsbrist och eländiga levnadsförhållanden. Hustypen blev också ett sätt att kringgå de rådande bestämmelserna och sedan byggdes landshövdingehus under en lång period i olika arkitektoniska stilar. På 1940-talet var nästan hälften av Göteborgs lägenheter belägna i landshövdingehus och nästan halva stadens befolkning bodde i dem.

Bostadsbrist och misär

Vid mitten av 1800-talet var urbaniseringen och industrialismen i full gång. Människor lämnade landsbygden för att arbeta i städerna, som växte lavinartat, men bostadsbyggandet hängde inte med i den snabba utvecklingen. Det var arbetarfamiljerna som drabbades hårdast av bostadsbristen och de fick bo trångt i fuktiga källare, på vindar och i tillfälliga bostäder med extremt låg standard. Tyfus och andra epidemier spreds bland de ohygieniska och miserabla levnadsmiljöerna.

En våning i sten och två i trä

På 1800-talet var bostadsbyggandet reglerat och man fick bara uppföra trähus i två våningar på grund av brandrisken. Det var dyrt att bygga flervåningshus i sten, men samtidigt var det oekonomiskt med trähus med bara två våningar. För att få bukt med bostadsbristen bildade arbetarna en kooperativ bostadsförening 1872, på initiativ av snickaren och handlanden Johannes Nilsson, som också blev föreningens ordförande. Efter att föreningen hade köpt in 16 tomter i Annedal föreslog Johannes Nilsson att få bygga ett slags hybridhus med den första våningen i sten och de två högre våningarna i trä. Husen skulle inte ha källare under jord, utan den första våningen i sten skulle vara som en förhöjd källare. Det var dock en orsak till att föreningen först fick avslag från byggnadsnämnden, som menade att hustypen skulle räknas som ett trevåningshus i trä. Men byggnadsnämnden var inte enig. Den dåvarande stadsarkitekten, Victor von Gegerfelt, var en av dem som stödde Nilssons förslag och han pekade på att den första våningen skulle bli som en grundmur som kunde skydda hela huset mot markfukt. Till slut gav Länsstyrelsen dispens, 1875, efter ett beslut av landshövdingen Albert Ehrensvärd. Det är så man tror att landshövdingehusen fick sitt namn.

 width=

Kvarteret Ananasen i Annedal

Året efter började de första trevåningshusen, av totalt 24, att byggas på Albogatan 13 och 15 i, det som senare skulle bli, kvarteret Ananasen i Annedal. En del tror att det var stadsarkitekten själv som ritade det första landshövdingehuset även om inte ritningarna har hans signatur. Kvarteret Ananasen omfattade gatorna Västergatan, Albogatan, Carl Grimbergsgatan och Snickaregatan och i mitten anlades en så kallad lek- eller ekonomigata, med planterade träd, som fick namnet Alboallén. De först uppförda husen hade bottenvåningen i fogstruket tegel, men det målades senare i olja. Den resterande fasaden fick panel, utom vindsvåningen, och taket var ett sadeltak med tegel.

Återspeglar samtida arkitektoniska ideal

Landshövdingehusen har verkligen gått till arkitekturhistorien som typiska Göteborgshus, men de finns också i andra städer, som till exempel Örebro. Eftersom de byggdes under en sådan lång period visar de alla samtida arkitektoniska ideal. De första husen uppfördes i klassisk stil med sparsmakade dekorationer. Under 1880- och 90-talen imiterades de fina stenhusen, som var typiska under nyrenässansen, med de karakteristiska plåttaken med vindskupor, fasader med liggande panel, fönsteromfattningar, rusticeringar, burspråk och hörntorn. Den här stilen är den vanligaste för landshövdingehusen och den går att se på flera håll i staden, som till exempel på Västra Skansgatan i Haga och på Djurgårdsgatan i Majorna.
Även nationalromantiken och jugend återspeglas i landshövdingehusen under 1920-talet med fasader i rödbrunt, och andra mörkare färger, och det är vanligt att träpanelen döljer den första våningen i sten. Fasaderna får också fler träslag, balkonger och portaler. Ibland kombineras nationalromantiken med drag från tjugotalsklassicismen, som till exempel kolonner och tempelgavlar.

Och självklart byggs det landshövdingehus i funktionalistisk stil, då stilen fick genomslag i hela samhället. Nu skalas fasaderna av från alla onödiga utsmyckningar och panelen ställs för att efterlikna de samtida stenhusen i funkisstil. Taken får återigen tegelpannor och den första våningen i sten slätputsas. I den övre delen av Masthugget, vid Slottsskogen, finns det kvarter med landshövdingehus i funktionalistiskt utförande.

 width=

Arbetarbostaden framför alla

Strax efter att landshövdingehusen började byggas 1875 slog den igenom i hela byggnadsbranschen, men det var först tjugo år senare som den blev laglig utan dispens från Länsstyrelsen. Med tiden kom landshövdingehuset att bli arbetarbostaden framför alla. Lägenheterna var små och bestod oftast av bara ett rum och kök med fönster mot två väderstreck.
År 1936 beslutade Byggnadsnämnden att inga fler landshövdingehus fick byggas. Man fick bara komplettera områden som redan hade den här typen av bebyggelse. 1945 blev det ett totalförbud, vilket berodde på brandrisken i händelse av krig. De sista landshövdingehusen byggdes dock 1947 och det var möjligt genom ett bygglov som fortfarande gällde.

Bevarandet av trästaden

Under 1960- och 70-talen revs många landshövdingehus istället för att renoveras. Att det, trots detta, finns så många hus kvar beror på de massiva protesterna vid den här tiden. Det fanns ett genomgående stort intresse för, och fördes en diskussion om, att bevara trästaden. Det idag äldsta bevarade landshövdingehuset är från 1876 och ligger i kvarteret Kadetten vid Mellangatan i Haga.

 

Fler artiklar

Arkitektur

Nationalromantik, 1910–1920

Arkitektur

Jugend, 1900-tal

Arkitektur

Tjugotalsklassicism