Vår bebyggelseantikvarie berättar: Erik Dahlbergsgatan 32

För er som läst våra tidigare djupdykningar i enskilda fastigheter i Vasastaden är stadsdelens historia välkänd: från att ha varit ett oplanerat område med blandad bebyggelse förvandlas markerna söder om Vallgraven under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet till den stenstad vi kan se på platsen idag. Ungefär i höjd med Engelbrektsgatan, mellan Aschebergsgatan och Erik Dahlbergsgatan låg Brandtdala, ett av stadens landerier, från sent 1700-tal, som revs i samband med Vasastadens expansion. Samtidigt snurrade världen på runt Göteborg vilket påverkade arkitektur, stadsplanering och ekonomiska förutsättningar. I vissa fall är detta mer påtagligt än andra.

Fasadritning åt Erik Dahlbergsgatan, år 1920

Ritningarna till Erik Dahlbergsgatan 32-34/Engelbrektsgatan 11 undertecknades i maj år 1920 av arkitekt Nils Olsson, då dessa sändes in till byggnadsnämnden i Göteborgs stad för godkännande. Olsson hade vid den här tiden börjat etablera sig som arkitekt i Göteborg och stod i startgroparna att bli “en makalöst produktiv arkitekt” – som Claes Caldenby, professor i arkitekturens teori och historia vid Chalmers, uttryckt det. I början av 1920-talet karaktäriseras Olssons stil av det rådande idealet: 20-talsklassicismen. Detta syns väldigt tydligt i Erik Dahlbergsgatan 32, som verkligen sticker ut ur mängden i Vasastaden som annars karaktäriseras av tidigare stilar även om stadsdelen stilmässigt är relativt blandad. Det typiska för 20-talsklassicismen är att den inspireras av det antika Rom och klassiska Grekland men även sent 1700-tal som också använde denna förhållande vid strama och slanka stil. Väggytorna är släta och enfärgade, de dekorationer som finns består ofta av enkla girlanger och/eller markerande former, t.ex. över fönster och dörrar. Kulörerna är ofta ljusa pasteller.

Vykort från år 1916. Vy utmed Erik Dahlbergsgatan, söderut, korsningen Föreningsgatan/Erik Dahlbergsgatan.

Nils Olsson höll kvar vid 20-talsklassicismen då han ritade bland annat Bö villastad i Örgryte, vilken han också var drivande i att bygga. Olsson kom senare att bli en av Sveriges framstående funkisarkitekter, mannen bakom bland annat Valhallabadet och flera av Göteborgs många biografer, t.ex. Aveny, Spegeln, Royal och Capitol.

Stadsplanen från 1870-talet. Brandtdala ligger nästan mitt i det blivande kvarteret Hasseln. Brandtdalagatan fick senare namnet Aschebergsgatan.

Vid tiden för 1:a världskrigets utbrott (år 1914) var största delen av Vasastaden som vi känner den idag utbyggd men fortfarande fanns det tomma tomter. Bland annat låg tomt no. 1 i kvarteret “Hasseln”, korsningen Erik Dahlbergsgatan/Engelbrektsgatan, fortfarande obebyggd. Vi kan spekulera lite i anledningar till detta. Tomterna upp mot Landalabergen tog ofta lite längre tid att bebygga på grund av dess otillgängliga topografi bestående av sluttande berg. Byggnaderna tog därför bara inte längre tid utan kostade också därför mer. I samband med kriget försvann också en del manskap in i det militära. Dessutom drabbade kriget även handeln inom Europa varför många byggmaterial blev bristvaror. Till detta kan läggas att i början av 1900-talet var den svenska arbetsmarknaden generellt orolig med frekventa strejker och lockouter. Tyvärr förbättrades heller inte den situationen av den lågkonjunktur som kriget bidrog med. Senare forskning har dock visat att det var vanligt att konflikterna slutade i kompromisser, ett förhandlingsarbete som lade grunden för Saltsjöbadsavtalet från år 1938.

Trots lågkonjunktur, efterkrigsdepression och strejker stod Olssons klassicistiska bostadshus, som idag kallas ”Rosahuset”, klart år 1921 och har således fyllt 100 år. Enligt uppgift kostade byggnationen 1,3 miljoner, tydligen en kostnad som ansågs vara hög vid tiden. Omräknat i dagens penningvärde motsvarar det 26 miljoner kronor. Huset är en välstrukturerad konstruktion med affärslokaler i gatuplanet och lägenheter i totalt fem våningar. På ursprungsritningarna går det att utläsa att lägenheterna omfattar 3-4 rum och kök, komplett med stor hall, jungfrukammare, separat vattenklosetter och badrum. Alla de större lägenheterna hade serveringsutrymmen med väggfast inredning. Hörnlägenheterna är dessutom ännu större och omfattade ursprungligen sex rum och kök.

Lägenheten på fjärde våningen som nu är till salu har behållit mycket av sin ursprunglighet i form av planlösning, parkett- och plankgolv, dörrar, stuckaturer och andra detaljer. Samtidigt har lägenheten utvecklats och det har skapats nya årsringar, som går att antingen behålla eller återställa, t.ex. väggen genom det nu delade hörnrummet, lägenhetens ursprungliga matsal.

Ursprunglig planritning, fjärde våningen, år 1920.